<![CDATA[ Några av er har önskat ett inlägg om min syn på hälsa och kost, även frågor om jag tycker att jag har en sund inställning till det och om jag alltid har haft det. Jag tycker att detta är en viktig fråga så jag ville gärna skriva ett egen inlägg om det och lyfta den frågan. Jag har under min barndom alltid haft en sund inställning till mat. Jag har aldrig tänkt på vad jag ätit och varit en riktig gottegris. Godis har varit min stora favorit och mat generellt. Jag har alltid älskat pasta mest av allt och hade ingen aning om vad en kalori var för något. När jag slutade gymnasiet och flyttade till Sundsvall ändrades dock detta totalt. Från att ha varit smal, eller kanske normal, under hela min uppväxt så hade jag då lagt på mig några kilo efter mycket fest och dålig mat. Jag bestämde mig därför när jag kom dit för att jag skulle börja "ett nytt liv". Under den perioden var det mycket skriverier om LCHF (low carb, high fat) och jag började direkt intressera mig för den. Jag tänkte att jag ville prova och se om det gjorde någon skillnad. Jag köpte en våg och ställde mig på den och såg 69,8 kg. Jag hade aldrig ens ägt en våg innan men insåg direkt att det var ganska mycket för att vara jag. Sist jag hade vägt mig vägde jag 59 kg, och det var inte så lång tid innan. Vad hade hänt? Nu började jag få lite panik. Jag såg mig själv i spegeln på ett sätt som jag aldrig hade gjort förut. Från att jag hade tyckt att jag såg ganska bra ut, både i kroppen och resten av utseendet, till att se hemsk ut. Dessa två olika tankar/uppfattningar om mig själv hade jag alltså under en och samma dag, samma timme. Efter detta började jag googla vad jag fick och inte fick äta, hur mycket jag måste träna för att bränna det och det och hur lång tid det tar att gå ner tio kilo. Jag läste allt, la ner så mycket fokus och energi på det att jag inte hade så mycket tid över för annat. Jag tänkte konstant på vad jag stoppade i mig, hur mycket, hur lite och varje kväll somnade jag gott om jag visste att jag hade gjort rätt, ätit rätt, tränat rätt. Detta pågick ett tag och efter bara något år var jag nere på 52 kg. Jag hade lovat mig själv att inte gå ner mer än till 58 kg, men så fort jag hade nått det ville jag gå ner mer. Folk runt omkring mig blev lite oroliga och påpekade att jag gått ner lite väl mycket, vilket inte gjorde någonting då det bara gjorde mig mer taggad till att fortsätta. Jag tyckte inte själv att jag var smal över huvudtaget. Jag såg självklart att jag inte var tjock, men hur smal jag var såg jag inte. I unfortunately don't have that many pictures of myself during that time. Only a few on my phone but they are in such a bad quality that I can't even upload them on the blog. Here is one picture were you can see how skinny my thighs were, and how big the head got in proportion to the rest of the body.. Detta fortsatte ett bra tag och jag hade samma tankar om mat, träning osv väldigt länge. Jag fick ångest av att äta sånt som var "förbjudet" för mig och höll mig gärna borta från tillställningar där jag var tvungen att äta sånt jag inte fick. År 2011, i juni, var jag klar med mina studier och flyttade tillbaka till min lägenhet i Stockholm. Jag började jobba på SöS och hade planerat att få någon typ av "nystart" IGEN med maten, men den här gången släppa lite på förbuden och bli med "normal" i ätandet. Det funkade sådär och jag tror att jag nådde 50 kg någon gång där efter sommaren. På hösten träffade jag Jens, och han var en stor del av vändningen för mig. Ju mer vi lärde känna varandra, ju mer såg han att jag hade ett dåligt förhållningssätt till mat och valde att prata med mig om det. Jag har aldrig sett mig själv som "sjuk" innan, och det tycker jag nu i efterhand heller inte att jag var, jag hade bara ett sjukt beteende. Det hade dock inte gått så långt så att jag behövde professionell hjälp, vilket jag tror att många kanske behöver som hamnar där, men jag behövde bara inse sanningen och stärka upp min självkänsla för att släppa på kontrollen. Det var precis detta som Jens hjälpte mig med. Han höll koll på mig, såg till att jag fick i mig tillräckligt, höll föreläsningar om hur viktigt träning är för kroppen och vad som händer om kroppen samtidigt inte får tillräckligt med mat. Jag visste såklart allt detta men att få höra det från någon annan, speciellt någon som jag visste ville mitt absolut bästa, gjorde väldigt mycket. Han peppade mig, tränade tillsammans med mig och lagade mat, precis allt det som jag behövde just då. So thankful for you <3 Efter detta (under några års tid, det var en process) gick jag upp till 56 kg och mådde faktiskt mycket mycket bättre, både psykiskt och fysiskt. Jag hade självklart svårt att äta vissa, för mig, förbjudna livsmedel (vilket jag har fortfarande) men lärde mig ganska snabbt att ignorera dom känslorna. När jag sen blev gravid med Livia (år 2015) så blev det ännu lättare att släppa allting, även om många säger att dessa beteenden och känslor kan komma tillbaka när man blir gravid och går upp i vikt, men för mig var det tvärt om. Att jag gick upp till 80 kg med både Livia och Valter gjorde mig inte så mycket, det gav ingen ångest eller panik, jag visste ju att dom tids nog skulle födas och jag skulle få min kropp tillbaka, även om den kanske aldrig skulle bli densamma. Nu, såhär 8 månader efter min sista graviditet och förlossning, väger jag 60 kg och försöker lära mig att bli nöjd med det. Jag skulle vilja väga 56-58 kg men har insett att jag måste kämpa som en tok för att komma ner dit och stanna där. Nu kan jag äta lite vad jag vill då och då och stannar fortfarande på samma vikt vilket jag tror betyder att min kropp trivs här, mår bra här, och då får jag acceptera det. Det är inte värt att må dåligt, pressa sig själv och ha det fokuset på maten som jag hade tidigare. Det jag dock skulle vilja få in är mer träning, men det kommer när tiden finns. Vad jag ville säga med hela detta inlägget är att det är väldigt lätt att hamna i ett osunt beteende när man börjar mixtra med maten. Att dagligen trycka ner sig själv och ge sig själv massor av förbud och straff är inte bra och kan skada för livet. Jag tycker självklart att man ska få välja själv, äta hur man vill, ta bort/lägga till vad man vill men försök tänka en gång extra om det är värt det. Är det värt att säga upp sitt sociala liv för att väga fem kilo mindre? Är det värt att inte gå bort på middagar för att du är rädd att det ska serveras någonting du får ångest över att äta? Det går snabbare än vad man tror att hamna där och därför tror jag att det är så otroligt viktigt att prata om detta mer. Man ser så många smala tjejer på sociala medier där alla verkar säga att dom måste dricka grädde för att inte bli ÄNNU smalare och det kan jag nästan lova inte stämmer (säkert för vissa, men långt ifrån alla). Jag vet flera stycken som sagt detta och sen sitter och petar i en sallad när man träffar dom. Tro inte på allt som ni ser eller hör, för allt stämmer inte. Vinklar, ljus och redigeringsprogram gör väldigt mycket också. Sen säger jag inte att det är såhär för alla såklart, men för väldigt många. Det jag har insett efter min viktresa är att viktigast av allt är att må bra, ha en normal och sund relation till mat och fokusera på sånt som betyder någonting. Ät det som ger din kropp det bästa bränslet för att prestera ditt bästa i livet och kunna njuta av det till max. Livet är för kort för att hålla på att mixtra med det, för kort för att kasta bort allt på grund av att du vill uppnå någonting som du aldrig kommer uppnå. När du är där nere på botten, gått ner alla kilo du ville, så ser du dig inte smalare ändå, snarare tvärtom och det kan jag med erfarenhet säga stämmer. Ta hand om er och var snälla mot er själva, ni är det bästa ni har <3 //Some of you have wanted me to write a post about health and diet, also if I think if I have a healthy relationship to it and if I´ve always have. I think this is a very important question so I wanted to write a post about it and raise that question. I have, during my childhood, always had a healthy relationship to food. I have never even thought about what I ate and I loved candy more than anything, also other types of food. I have always loved pasta the most and didn´t know what a calorie was. When I graduated from high school and moved to Sundsvall this totally changed. From being thin, or maybe normal, during my upbringing I had putted on some kilos after a lot of partying and bad food. That´s why I decided to start a "new life" as soon as I got there. During that time LCHF (low carb, high fat) was a big trend and I started to get interested in trying that. I just wanted to try and see if I noticed any difference. I bought a scale and went on it and saw 69,8 kg. I hadn't own a scale before but realized right away that that was pretty much for me. The last time I weighed myself the scale showed 59 kg, and it wasent that long before. What happened? Thats when I started to panic a bit. I saw myself in the mirror in a whole new way. From thinking that I looked pretty good, both in my body and appearance, to look disgusting. These two different thoughts crossed my mind during the same day, the same hour. After that I started to google what I was allowed to eat and not eat, how much I had to work out to burn it and how long it takes to loose ten kilos. I read everything, putted so much focus and power in to it that I couldn't focus on anything else. I was constantly thinking about what I ate, how much, how little and every night I fell asleep with a smile on my face if I knew that I've made everything right, been eating right, worked out right. This went on for quiet a while and after only a year my weight was 52 kg. I had promised myself not to go under 58 kilos, but as soon as I reached that goal I wanted to loose more. People around me got worried and said that maybe I was a bit to skinny but that just made it all worse. I didn't think that I was skinny at all. I saw that I wasn't fat, but I didn´t see how skinny I was. This went on and I had the same thoughts about food, work out etc for a very long time. I got anxiety of eating those things that was "forbidden" for me and I always stayed away from events where I had to eat things I didn´t want to eat. The year of 2011, in june, I was done with my studies and moved back to my apartment in Stockholm. I started working at SöS and was planning to get some kind of a "new start" AGAIN with the food, but this time try to let some of the prohibitions go and be more "normal" in my eating. It didn´t work out so great and I reached 50 kg after the summer. In the fall I met Jens, and he was a big part of the turnaround for me. The more we got to know eachtoher, the more he saw my bad relationship to food and chose to talk to me about it. I have never looked at my self as "sick" before, and don't think I was now afterwords, I just had a really sick behavior. Although it has never gone so far that I've needed professional help, which I think a lot of people need when they get there, but I just had to realize the truth and strengthen my self-esteem to let go of the control behavior. It was exactly this Jens helped me with. He watched me, made sure that I ate what I had to eat, gave me lectures about how important training is for the body and what happens if the body doesnt get right amount of food during the same time. Of course I already knew all of that but to hear it from someone else, especially from someone who really had my best in interest, made a lot. He pushed me, worked out together with me and cooked, just what I needed then. After that (during some years, it really was a process) I gained to 56 kg and actually felt a lot better, both physically and mentally. Of course I had a hard time eating, for me, prohibited food (which I still have) but learned quiet quickly to ignore those feelings. When I later got pregnant with Livia (2015) it got even easier to let everything go, even if there is a lot of people who says that these behaviors and feelings can get worse during a pregnancy and weight gain but for me it was totally the opposite. That I gained to 80 kg with both Livia and Valter didn´t get to me, I didn´t get any anxiety or panic, I just knew that they eventually was going to get born and I would get my body back, even if it maybe never would look the same again. Now, 8 months after my latest pregnancy and delivery, my weight is 60 kg and I´m trying to be pleased with that. I want to weigh 56-58 kg but I´ve realized that I have to fight like crazy to get there and stay there. Now I can eat what I want now and then and stayes at the same weight which I think means that my body likes it here, feels good here, and then I just have to accept that. It´s not worth feeling bad, push yourself to the limit and have that kind of focus on food that I had. Although I would like to workout some more, but that will happen when I find the time for it. What I wanted to say with this post is that it´s very easy to get stuck in a bad behavior when you start mixing with your diet. To put yourself down everyday and give yourself a lot of prohibitions is not good and can hurt you for life. Of course I think that everyone gets to choose for themselves, eat what you want, take a way/add what you want but try to think one extra time if it´s worth it. Is it worth to say goodbye to your social life to weigh 5 kg less? Is it worth it to skip dinners with friends just because you can't control what you get served? It goes faster then you think to get there and thats why I think this is so important to talk about. You see so many skinny girls on social media were everyone seems to have to drink whipped cream not to get EVEN MORE skinny and that I can almost promise you isn't true (maybe for some people but not for everyone). I know several people who said that and when you meet them they just sitts there, picking in a salad. Don't believe everything you hear or see, everything is not true. Angles, light and editing programs makes a lot too. Then I'm not saying that it´s like this for everyone, but a lot of them. What I´ve realized after my weight journey is that the most important thing of all is to feel good, have a healthy and normal relationship to food and focus on those things that matters. Eat those things that gives your body the best fuel to function and be the best you can be in life and enjoy that fully. Life is too short to be mixing with that, to short to throw everything away for some goal you never going to reach anyway, more like the opposite and after what I've experienced I can promise you that. Take care and be nice to your selfs, you are the best you have <3 ]]>
