Top - H&M // Pants - ZARA // Livia clothes - ZARA kids God morgon! Idag är det måndag igen och dags för inskolning av barnen, på riktigt den här gången. Nu när båda är friska och redo så känns det liksom mer på riktigt än förut. Jag vet inte varför jag får en klump i magen varje gång jag tänker på förskolan men det får jag. Jag hatar att vara ifrån mina barn, även om det bara är för några timmar per dag. Det gör så ont i hjärtat att veta att detta är vår nya vardag från och med nu, det är såhär det ska se ut majoriteten av dagarna i veckan. Jag förstår ju någonstans att det måste vara så, livet funkar så med jobb osv, men det är ändå svårt. Mina barn är hela min värld, mitt liv och jag fungerar inte utan dom. Allt jag gjort dom senaste tre åren är för dom och nu ska jag helt plötsligt få flera timmar mitt på dagen som är bara till mig, medan någon annan tar hand om dom, ger mat, tröst när dom är ledsna, hittar på saker att göra osv. Helt overkligt. Jag vet att många tycker att det är skönt när barnen börjar på förskola men jag tycker helt tvärt om. Jag önskar att jag var en av dom som längtade efter att barnen ska börja, som längtar efter egentid, att få göra något för sig själv men nej, inte någonstans gör jag det. Jag kanske ändrar uppfattning senare när dom väl börjat och det går bra men just nu känns det bara fel. Så fel. Förlåt för ett riktigt depp-inlägg den här morgonen men allt när det gäller barnen är svårt för mig. Ni kanske tycker att jag överdriver men det är exakt såhär jag känner. Jag hoppas och önskar att det känns bra på torsdag när jag ska lämna dom för första gången, för just nu känns det som att allt jag kommer göra under tiden dom är där är att gråta och längta. Mina fina bebisar, som blivit så stora. Åh vad jag älskar dom <3 //Good morning! Today it´s Monday again and time for the induction for the kids, for real this time. Now when both of them are healthy and ready it feels more real than before. I don't know why I get a lump in my stomach every time I think about preschool but I do. I hate to be away from my kids, even if it´s just for a few hours a day. My heart hurts so much when I realize that this is our new every day life from now on, this is what the majority of our days will look like. Somewhere I understand that it has to be this way, life works this way with work etc, but it´s still hard. My kids are my whole world, my life and I don't function without them. Everything I´ve been doing for the past three years was for them and now I´m suddenly going to get several hours during the day thats just for me while someone else takes care of them, gives them food, comfort them when they are sad, finds things to do with them etc. So unreal. I know that many people thinks it´s nice when the kids starts preschool but I feel the total opposite. I wish I was one of them who's longing for them to start, wanting free time just for me, just to do things for myself but no, not a single part of me feels that way. I may change my opinion later when they've started and it goes well but right now it just feels wrong. So wrong. Sorry for this depressing post this morning but everything that comes to the kids is hard for me. You might think I´m overreacting but this is exactly how I feel. I really hope and wish that it will feel better on Thursday when I´m going to leave them for the first time, because right now it feels that the only thing I´m going to do when they are there is crying and longing for them. My babies, that gotten so big. Oh how much I love them <3
