Jag tycker att allting om amning och ersättning är intressant att läsa/höra om nu när jag själv blivit mamma. Det finns så många olika berättelser och historier och därför tänkte jag dela med mig av min till er som är intresserade... Innan Livia föddes ägnade jag inte en tanke åt amning, jag tog förgivet att det skulle fungera. När hon föddes så tog hon bröstet direkt och låg där i några minuter innan hon somnade och sov dom första 24 timmarna av sitt liv. På sjukhuet där jag födde var man tvungen att lämna avdelningen efter sex timmar efter en okomplicerad förlossning och det var precis det vi gjorde. Klockan var nio på kvällen och vi promenerade 100 meter bort till patienthotellet (utan personal) och checkade in och la oss i sängen direkt. Jens somnade men jag låg vaken och vågade inte somna, jag ville se att hon andades. Efter en natt av minimalt med sömn för min del i en oskön säng var allt jag ville att komma hem. Vi hade kontroll av Livia på morgonen och efter det fick vi åka hem. När vi hade varit hemma några timmar började Livia vakna och var hungrig och jag satte mig i sängen och gav henne bröstet som hon nu inte alls ville ta. Jag försökte hålla henne som dom hade gjort på sjukhuset men det fungerade inte. Jag blev mer och mer stressad och kom sedan på att jag köpt hem amningsnappar (eftersom jag hört att det kan vara skönt att använda om man får sår på bröstvårtorna) och då fungerade det direkt. Livia fick tag och åt tills hon somnade. Nästa gång hon ville ha mat provade jag igen att ge henne bröstet utan nappen men hon bara skrek så jag satte på nappen och det fungerade direkt. Efter det vågade jag inte prova utan nappen igen. Amningen fungerade okej, ibland skrek hon i en timme innan hon tog tag och ibland fungerade det direkt. Varje gång hon skrek vid bröstet och inte ville ta tag så fick jag panik och började gråta jag också. Jag kände mig så otillräcklig och dålig som mamma och ville ge upp amningen redan efter några dagar. Dock fortsatte jag att kämpa på ett tag till eftersom att hon gick upp fint i vikt första veckan, då fick hon i sig det hon skulle vilket kändes bra. Den andra veckan hade hon gått ner lite i vikt och jag fick börja med att ge henne lite utpumpad mjölk i kopp vilket inte alls fungerade. Det kom mjölk överallt och det blev kladdigt och jobbigt men vi kämpade på. Trots att jag ammade henne konstant och gav mer mjölk från koppen så gick hon inte upp i vikt. Jag började pumpa ut mjölk men upptäckte snart att jag knappt fick ut någon mjölk alls. En gång pumpade jag i en hel timme och fick ut 20 ml. Då började jag ge ersättning på flaska efter att jag ammat och den tog hon direkt och blev en helt annan bebis. Hon blev lugn, skrek ingenting och sov nästan hela tiden. Dock började hon rata bröstet, hon totalvägrade, ville bara ha flaskan. Jag blev mer och mer stressad och efter 2 veckor och 3 dagar av detta eviga kämpande med att få henne att ta bröstet så gav jag upp. Lite tidigt kanske man kan tycka men jag klarade inte av det. Jag tänkte att det viktigaste just nu är att Livia har en mamma som är lugn, trygg och glad, inte någon som gråter och inte mår bra. Nu i efterhand kan jag ångra litegrann att jag slutade så snabbt, att jag inte kämpade mer. Även om jag vet att jag i den sitsen inte hade orkat det så ångrar jag det lite ändå. Vi fick en sån dålig start med en amningsnapp som inte ville sitta fast, en bebis som aldrig fick chansen att lära sig ta bröstet på rätt sätt och en mamma som inte hade tålamod nog. Nu blev det som det blev och det är bara acceptera och gå vidare, det blev ju bra ändå. Jag har en frisk liten tjej som alltid är nöjd och glad, trots att hon blivit uppfödd på ersättning. Det blir människor av dom barnen också. Sen får vi se om det går bättre med nästa bebis, men det tar vi när det blir aktuellt <3
