God morgon! Alltså den här helgen vi har haft jag och barnen, herregud. Allt har bara varit kaos, fel och jobbigt. Som att vi alla tre haft pms samtidigt typ. Jag tror att jag har skrivit tidigare om att Livia är inne i en otroligt jobbig period? Den blir på riktigt bara värre och värre och jag vet snart inte längre vad jag ska göra. Känner mig helt mentalt slutkörd. //Good morning! This weekend I've had with the kids, oh my God. Everything have just been chaos, wrong and hard. Like all three of us had pms at the same time. I think I've written before that Livia is in some kind of har phase right now? It's for real only getting worse and worse and soon I don't know what to do anymore. I feel mentally exhausted. Självklart har hon bra stunder emellanåt också, allt är inte bara skit, men för det mesta. Hon har tidigare aldrig riktigt haft någon trots period och nu verkar det som att allt kommer på en och samma gång. Allt vi gör är att bråka och det gör så ont i mig att alltid ha det så. Jag vill ha det lugnt, harmoniskt och mysigt - som vi oftast brukar, men nu är det på riktigt bara kaos. Hon argumenterar med mig om exakt allt. Det är fel mat, fel kläder, fel skor, ingenting passar, ingenting är bra, kan själv, kan inte själv, vill bada, vill inte bada osv. Allt är verkligen en fight. Det går inte ens att komma iväg på morgonen, det är en fight vilka kläder hon ska ha, sedan hur kläderna sitter, att inga skor passar, vill gå utan skor osv. Alltså det tar aldrig slut. Igår när vi skulle gå till parken så brast det totalt för mig. Jag var trött efter en hel helgs fight och jag bara orkade inte en till. Hon fick välja skor men dom satt fel så då provade vi ett par andra och så höll vi på tills att vi hade provat alla skor x antal gånger. Efter 20 minuter sa jag bara att vi skiter i det. Gå utan skor. Jag orkar inte mer. Då blev det gråt, skrik och dumma mamma. Jag var så trött på detta, och på våra bråk, att jag också började gråta. Gömde mig bakom mina solglasögon, grät tyst och promenerade iväg - UTAN SKOR på Livia. Jag tog såklart med mig ett par i vagnen men jag sa inte det till henne. På vägen dit ringde Jens mig och då bröt jag ihop totalt. Bara grät och grät. Orkar inte ha det såhär. Man blir så ledsen som mamma när man hela tiden ska bråka. Jag får både dåligt samvete och blir frustrerad på samma gång. //Off course we have good moments too, everything isn't just bad, but mostly. She have never really been obstinate before so I guess everything comes in once. All we do is fight and it hurts so much to have it like that. I want it peacefully, harmonic and cozy - as we often have, but now it's just chaos. She is arguing with me about exactly everything. It's the wrong food, wrong clothes, wrong shoes, nothing fits, nothing is good, can do it on her own, can not do it on her own, wants to take a bath, don't want to take a bath etc. Everything really is a fight. We can't even get out of the house in the mornings, it's a fight what clothes she's going to wear, how the clothes fits, that no shoes fits, wants to go outside without shoes etc. It never ends. Yesterday when we were going to the park I got a total mental breakdown. I was tired after a weekend full of fights and I just couldn't handle one more. She got to pick her shoes but they didn't fit so we tried another pair of shoes and so we did until we had tried every pair of shoes several times. After 20 minutes I said that we give up. Go without shoes. I can't take it anymore. Then she started crying, screaming and dumb mom. I was so tired of this, of us fighting, so I started crying too. I hid behind my sunglasses, cried quietly and went out - WITHOUT SHOES on Livia. Of course I brought a pair of shoes in the stroller but I didn't tell her. On the way over there Jens called me and then I just broke down totally. Just cried and cried. I can't have it like this. You get so sad as a mother when you're fighting all the time. I get such bad conscience and get so frustrated, all at once. En trött mamma som behöver semester från mamma-livet. Jag har bett Jens ta dom flesta fighterna med henne nu ett tag, för jag blir bara ledsen. När det känns som att man bråkar med sitt barn majoriteten av tiden så mår man inte bra, det känns fel. Jag vet att fler har det såhär i perioder men man kan ändå inte ta bort känslan av att man är sämsta mamman i världen. Att man inte kan "hantera" sitt barn, göra barnet nöjt och ha det bra tillsammans. Som sagt så finns det såklart mysiga stunder också, när vi är vänner och allt flyter på, men det känns som det bara blir färre och färre. Jag skäms för att ta med henne på typ ett café då hon får ett utbrott om hon inte får en till kokosboll. Så kan man ju liksom inte ha det? Hon har aldrig betett sig så tidigare. Om det är någon av er som har tips så är det väldigt välkomet? Är det en fas (detta har hållit på i ca 2 veckor nu)? Hon är snart 4 år så jag misstänker att det är någonting sånt. Hur hanterar man det på bästa sätt? Man kan ju inte låta henne få som hon vill gällande allt för att undvika bråk? Som sagt, kommentera gärna hur det varit för er. Jag är på bristningsgränsen här. Att det är förskola idag och jag får tänka på annat och jobba känns väldigt lägligt, haha. PUSS på er och förlåt för deppigt inlägg, behövde bara skriva av mig lite <3 //A tired mama who need a vacation from mom-life. I've asked Jens to take most of the fights with her now for a while, since I only get sad. When it feels like you argue with your kid most of the time you don't feel well, it feels wrong. I know that many families have it like this in periods but you still can't shake the feeling off that you are the worst mom ever. That you can't "handle" your kid, please the kid and have a nice time together. As I said, of course we have moments when it's cozy, when we are friends and everything goes smooth, but it feels like they get less and less. I'm embarrassed to take her to a coffee-shop since she gets a total breakdown if she doesn't get one more chocolate ball. You can't really have it like that? She have never acted like that before. Is there anyone of you who have any tips? Is this a phase (this have been going on for about two weeks now)? She is soon to be 4 years old so I suspect it is. How do you handle that in the best possible way? You just can't let her get her will all the time just to avoid the fight? As I said, please comment how it has been for you. I'm soon about to loose it here. That they are off to preschool today and that I get to think about other things and work feels really good, haha. XOXO and sorry for a really depressed post, I just needed to get it out of my system <3
