Idag går vi in i vecka 22 och bebisen är nu ca 26 cm långt och väger 370 gram. Barnet har nu fått en egen dygnsrytm och brukar oftast vara mest aktivt när man själv är stilla. Jag reflekterar inte så mycket över att känna rörelser, dom kommer ibland och jag blir lika chockad varje gång. Jag har fullt upp med att springa efter Livia och underhålla henne att jag nästan glömmer bort den lilla som ligger där inne. Sjukt. Vikten ligger på 70,8 kg (7,8 kg upp). Jag har alltså minskat lite i vikt den här veckan från förra. Dock tror jag inte det stämmer för vår våg visar så otroligt olika så det måste vara något fel på den. Vikten spelar egentligen inte så stor roll ändå, så länge jag mår bra och känner mig frisk så är allt toppen. Psykiskt sätt så mår jag helt okej. Jag har varit lite deppigare än vanligt men det tror jag beror mycket på att Jens åker iväg snart och att jag blir så mycket ensam. Jag saknar många av mina vänner hemma dessutom. Jag har också börjat få lite panik inför att bli tvåbarnsmamma då jag som sagt kommer att vara ensam mycket. Jag vet att jag kommer klara av det såklart men jag har några tuffa år framför mig. Jag är en sån som har otroligt svårt att be om hjälp också vilket jag insett nu inte alls är bra. Jag kommer behöva all hjälp jag kan få den här tiden och det är bara tacka och ta emot i stället för att försöka visa sig stark och duktig hela tiden. En människa klarar inte hur mycket som helst ensam, det är bara att inse det <3 //Today we are in week 22 and the baby is now 26 cm tall and weighs about 370 gram. The baby has already his own circadian and are often most active when the mother is still. I don't reflect that much over the babys movements, they appear sometimes and I get shocked every time. I´m so busy running after Livia that I almost forget the little one inside my belly. Sick. My weight is 70,8 kg (7,8 kg more than the start), which is one kg less then the last week. Although I think that it´s something wrong with our scale that shows different results every time. The weight is not that important though, as long as I feel good and are healthy everything is great. Mentally I feel okey. I have been feeling a bit more down than usual but I think that depends on that Jens is leaving soon and I´m going to be alone a lot. I also really miss my friends at home. I have also started to panic a bit about becoming a mother of two while I, as I said, are going to be so much alone. I know that I´m going to handle it but I have a few ruff years ahead of me. I´m that kind of person who has a hard time asking for help which I understand now is a really bad quality. I´m going to need all the help I can get this time and just have to say thank you and go with it instead of trying to show everyone how strong I am. One person can't handle everything on her own, I just have to realize that <3
