The view from our room.. Det började lite smått natten mellan lördag och söndag (3-4 december). Jag vaknade med lite molande värk och kände igen samma känsla från med Livia. Jag gick på toaletten och såg då den berömda slemproppen, exakt som jag hade med Livia. Dock brydde jag mig inte så mycket då, jag vart mest irriterad över att allt var så himla otajmat. Livia låg med hög feber, dropp och var riktigt dålig och jag skulle snart föda. Vad var oddsen? Dock kände jag inte så mycket mer den natten eller dagen därpå än lite starkare sammandragningar nu och då. Natten mellan söndag och måndag (4-5 december) var värre. Jag hade ganska regelbundna värkar och hade så ont att jag ville gråta. Jag tog alvedon och gick fram och tillbaka i rummet där både Jens och Livia sov. Tillslut lättade det lite och jag kunde faktiskt vila någon timme eller två innan det drog igång igen. Såhär fortsatte det hela natten och jag var helt slut när morgonen kom. Jag hade ett inbokat besök till barnmorskan (på samma sjukhus) vid 09.00 tiden så jag kände mig ganska trygg och väntade på det. 5 december kl 09.00 - Jag gick upp till avdelningen där dom gör CTG, vilket dom gör i 20 minuter här inför besöket hos läkaren. Det var jag och en tjej till i samma rum och jag fick verkligen bita mig i läppen för att inte skrika rätt ut när värkarna kom då och då. Efter 20 svettiga minuter fick jag min lapp och gå ner till plan ett för att vänta på att få träffa min läkare, som jag för övrigt gått till från dag ett i graviditeten. Kl 11.00 - Jag fick komma in till Maria (läkaren) och hon såg direkt på mig att jag hade ont. Hon frågade lite vanliga frågor innan det var dags för undersökning. Där och då var jag redan öppen 5 cm och redo. Hon sa att "han kommer innan lunch". Hjälp var min första tanke, det är ju typ nu, men här äter dom lunch mycket senare så det kändes bättre när jag kom på det, hehe. Efter undersökningen fick jag något avslappnande piller och sen vänta igen på att ett rum skulle göras i ordning till mig. När jag stod nere i receptionen och väntade kom pappa till sjukhuset för att passa Livia så vi tajmade allting ganska bra. Kl 12.00 - Jag fick mitt rum, ett stort rum med utsikt mot vattnet, magiskt fint. Även om allt var lite kalt och sterilt där inne så var det otroligt vackert med utsikten och fönster runt om hela rummet. Vid det här laget hade jag inte träffat Livia sen morgonen och ville väldigt gärna gå förbi och krama henne innan det var dags för bebis nummer två att titta ut så jag gick till henne och gosade lite. Värkarna hade avtagit lite och var ganska hanterbara så jag kände mig rätt lugn och trodde att det skulle ta tid, med Livia tog det trots allt nio timmar från att vattnet gått. Kl 12.30 - Barnmorskan kom in till rummet och ville göra en undersökning. Jag var fortfarande öppen 5 cm och hon ville ta hål på hinnorna för att skynda på lite. Sagt och gjort, vattnet gick och värkarna blev värre (precis som med Livia). Nu började jag känna igen smärtan i ryggen och fick panik. Hur skulle jag orka detta igen? Jag sa efter första värken att jag ville ha epidural och barnmorskan la då på mig en filt och rullade ner mig mot förlossningssalen. Jag trodde att jag skulle föda i rummet vi var i men tydligen inte. Jens följde med han också tätt bakom och vi åkte hissen ner till bottenplan. Väl där gick alla människor runt i operationskläder och det var väldigt vitt och sterilt allting. I dörren på väg in till salen stoppade dom Jens och bad honom följa med och jag fattade ingenting. Först trodde jag inte att han fick vara med men hade för ont för att säga någonting om det. Kl 12.30-13.00 - Jag fick byta säng och satte mig på kanten som dom sa åt mig. Narkosläkaren kom in och skulle sätta epiduralen och bad mig sitta helt stilla, vilket var otroligt svårt när värkarna kom så tätt. Här skiljer sig vården i Spanien ganska mycket från Sverige. Ingen daltade med mig, klappade på mig eller höll mig i handen. Dom pratade bara medicinskt, kollade på skärmar, bad mig sitta still och var helt iskalla. Sjukt nog gillade jag det mycket mycket mer än hur man blir behandlad i Sverige. Varför vet jag inte. Jag tror att jag bara kände mer tillit till dom, att dom såg till det medicinska och inte bara mina känslor. Det gjorde mig lugn. När epiduralen väl var satt så kände jag ingen smärta alls, allt försvann. Jag bara andades och väntade på nästa värk men den kom aldrig. Jag fick lägga mig ner på britsen (det var mer en brits än en säng) och vila samtidigt som dom kopplade upp mig med maskiner, dropp, värkstimulerande (för att allt skulle gå snabbare) osv. Jag trodde ett tag att dom skulle göra ett kejsarsnitt utan att informera mig då alla hade operationskläder, munskydd och sprang runt där inne. Efter att jag legat där en stund kom äntligen Jens in i rummet också, fullt klädd i operationskläder han också. Kl. 13.00-13.30 - Under den här tiden satt Jens bredvid mig och pratade. Jag kände ingen smärta alls, utan låg bara och vilade och tyckte att livet var ganska underbart. Läkaren kom då och då och frågade om jag ville ha mer smärtstillande men jag tackade alltid nej då det kändes hur bra som helst. Jag tror till och med att jag slumrade till någon sekund då och då. CTG apparaten visade att jag hade regelbundna värkar som toppade på 100 flera gånger men jag kände som sagt ingenting. Kl 13.30-14.00 - Min läkare kom in och gjorde en undersökning och jag var nu 10 cm öppen. Hon sa direkt - då kör vi, och jag fattade ingenting. Skulle jag bara börja krysta nu? Jag känner ju ingenting så hur ska jag veta när? Hon sa att hon hjälper mig, säger till när jag ska krysta och när jag ska vila och att jag bara behöver lyssna på henne. Jag krystade några gånger (kanske 5-6 gånger) innan dom ringde på en läkare från pediatriken. Jag blev livrädd och trodde att någonting var fel men det var bara för att han snart var ute och att dom då alltid ringer läkaren som gör en bedömning av bebisen. När dom sa det blev jag riktigt peppad, höll hårt i Jens hand och fortsatte göra som hon sa. Fortfarande var allt helt smärtfritt. Jag kände ett tryck neråt men det var en typ av smärta som var helt hanterbar. Kl 14.04 - Jag krystade en sista gång, samtidigt som en av sköterskorna tryckte lite på min mage och ut kom världens finaste lilla kille på 3742 gram och 53 cm. Jag fick upp honom direkt på bröstet och den här gången kände jag ingenting annat än lycka öven den lilla varelsen. Med Livia var jag så slut att jag knappt visste vad jag hette så jag hade lite svårt att få dessa lyckokänslor men den här gången fick jag det. Han var, tillsammans med Livia då, det absolut finaste jag sett (även om han var blodig och blå, hehe). Jag hade honom hos mig några minuter innan läkaren tog honom för kontroll och Jens följde med dit. Det kändes som en evighet innan dom kom tillbaka men när dom väl gjorde det så hade läkaren jobbar färdigt med mig (moderkakan var ute och jag fick sy 2 små stygn) och vi fick rulla tillbaka upp till rummet igen. The first two pictures of Valter Boss Byggmark Väl uppe på rummet så var allt jag kunde tänka på att jag ville in till Livia och visa henne hennes lillebror. Innan jag fick gå upp skulle jag dock prova amma honom (vilket funkade) och byta kläder då allting var ganska blodigt. Jag tror att det inte tog mer än en timme innan jag, Jens och Valter äntligen fick gå in till Livia och visa henne honom. Det var en sån sjuk känsla, vår nya lilla familjemedlem. Vi var inte tre längre, utan fyra. Det är faktiskt fortfarande svårt att ta in och jag måste nästan nypa mig i armen varje dag för att inte tro att jag drömmer. Om jag ska jämföra mina förlossningar så var den här verkligen en piece of cake. Jag gillade allting mycket mycket bättre här. Sättet dom behandlade mig, smärtlindringen, att det gick så snabbt och att min läkare som var med var den jag gått till hela graviditeten (det är man garanterad med min privatförsäkring). Jag är verkligen mer än nöjd med allt och kan rekommendera er som funderar på att föda här att göra det. Jag var lite kluven till det från början och kände mig tryggare med Sverige men nu känner jag tvärt om. Jag är verkligen så himla tacksam för att jag har fått gå igenom två förlossningar utan komplikationer, för det är inte helt självklart. Jag är också tacksam för att det har resulterat i två friska och fina barn som jag älskar mer än någonting annat. Dom två är mitt liv, hela min värld och jag kommer göra allt för dom så länge jag lever <3 //It started a bit the night between saturday and sunday (3-4 of december). I woke up with some dull pain and directly recognized it from when I expected Livia. I went to the bathroom and saw the famous mucus plug, also exactly the same I had with Livia. Although I didn´t care so much at the time, I was mostly angry since everything came at the same time. Livia had a high fever, an IV drip and was really sick and I was about to go in to labour. What are the odds? Although I didn´t feel so much more that night, or the day after, just some stronger contractions now and then but that was about it. The night between sunday and monday (4-5 of december) was way worse. I had regular contractions and felt so much pain that I wanted to cry. I took paracetamol and was walking back and forth in the room where both Jens and Livia was sleeping. Finally the pain got easier to handle and I got to sleep for an hour or two before it started all over again. This went on through the whole night so I was really exhausted when the morning came. I had a scheduled visit with my midwife (at the same hospital) at 09.00 am so I felt quiet safe and just waited for that. 5 of december kl 09.00 - I went up to the department were they do the monitoring of the baby, which they do here for 20 minutes before every visit at the doctor. It was me and one more girl in the same room and I really had to bite my lip not to scream when the contractions came. After 20 sweaty minutes I got my note and went down to the first floor to wait for my doctor, the same one that I´ve been seeing from day one of the pregnancy. Kl 11.00 - I got in to Maria (the doctor) and she saw right away that I was in pain. She asked me some regular questions before she examined me. At the time I was dilated 5 cm and ready. She said "he will be here before lunch". Help, was my first thought, because lunch is now, but when I realized that they have lunch way later than us in Sweden it felt better, hehe. After the exam I got some relaxing pil and then I got to wait for my room to get ready. When I was standing there in the reception, waiting, my dad arrived to the hospital to babysit Livia so everything went as planed. Kl 12.00 - I got my room, a big room with an ocean view, it was magical. Even if everything was pretty bare and sterile the big windows around the whole room with a view towards the ocean made it amazing. At this time I hadn't seen Livia for several hours and really wanted to see her before the other baby arrived. The contractions were totally bearable and I felt pretty calm and thought that it was going to take a long time before he was about to come out bacuse with Livia it took about 9 hours from when the water broke. Kl 12.30 - The midwife got in to the room for an exam. I was still dilated 5 cm and she wanted to puncture the membranes to make the water brake and speed the process up a bit. Said and done, the water broke and the contractions got worse, just like with Livia. Now I started to feel pain in my back, the same as I did with Livia, and I just panicked. How was I able to do this again? I said after the first painful contraction that I wanted the epidural and the midwife putted a blanket on me and rolled me down to the delivery room. I thought that I was going to give birth in the room we got but apparently not. Jens was there, right beside me and we went down with the elevator to the ground floor. Finally there everybody walked around in scrubs and everything was very white and sterile. In the door to the delivery room they stopped Jens and asked him to go with them and I didn't understand anything. At first I thought that he wasn't aloud to go with me but I was in too much pain to say anything. Kl 12.30-13.00 - I got to change bed and sat on the edge as they told me too. The anesthetist came in and was about to give me the epidural and asked me to be very still, which was really hard when I was having contractions all the time. Here the healthcare is very different from Sweden. No one was patting me or holding my hand. They only talked in medical terms, looked at the screens, asked me to be still and was really cold. Weird enough I really liked that, why I don't know. I think I just felt more confidence in them, that they looked to the medical and not just my feelings. That made me calm. When the epidural was in place I didnt feel any pain at all, everything just went away. I was just breathing and waiting for the next contraction that never showed up. I got to lay down on the bunk (it was more of a bunk than a bed) and rest at the same time as they was connecting me to the machines, drip and stimulation for the contractions (to speed it up) and so on. I thought for a while that they was about to do a caesarian with out telling me since everybody had on scrubs, masks and was running around in there. After I had been laying there for a while Jens finally came in the room, fully dressed in scrubs too. Kl 13.00 - 13.30 - During this time Jens was sitting right next to me talking. I didnt feel any pain at all, I just lay there resting and thinking that life was pretty awesome. The doctor came now and then asking me if I wanted more painkillers but I was always saying no since everything felt so good. I even think I fell asleep for a second there. The monitor showed that I had contractions regularly that was up on 100 several times but as I said I didnt feel anything. Kl 13.30 - 14.00 - My doctor came in for an exam and now I was dilated 10 cm. She said right away - lets do this, and I didnt understand anything. Was I about to push now? I didnt feel anything so how would I know when? She said that she was going to help me, she was going to tell me when to push and when to rest and I just had to listen to her. I pushed a few times (maybe 5-6 times) before they called for a pediatrician. I got terrified and thought that something was wrong but they said that they always call for him when the baby is about to come out so that he can make a control of the baby afterwords. When they told me that I got really excited, held Jens hand as hard as I could and kept on listening to the doctor. Still everything was totally pain-free. I felt a big pressure down but that was a pain that I could handle. Kl 14.04 - I pushed on last time, the same time as the nurses pushed my belly and out came the worlds most beautiful little guy on 3742 grams and 53 cm. He came up on my chest right away and this time I didnt feel anything else but happiness. With Livia I was so tired so I didnt even know my own name which made it hard for me to feel that happiness but this time I got to. He was, together with Livia, the most beautiful thing I´ve ever seen (even if he was covered in blood and was a bit blue, hehe). I had him in my arms for a couple of minutes before the doctor took him away for an exam and Jens went with him. It felt like a lifetime before they came back but when they did the doctor had finished up with me (the placenta was out and I got two small stitches) and we got to go back to our room again. Finally up in the room all I could think of was that I wanted to show Livia her baby brother. Before I was allowed to go to her I was suppose to try to breastfeed him (which worked) and change my clothes since everything was covered in blood. I think it didnt take more than an hour before me, Jens and Valter finally got to go in to Livia and show him to her. That was such a weird feeling, our new little family member. We wasent just three persons anymore, we were four. It´s actually still quiet hard to understand and I have to pinch my arm everyday just to be able to understand that I´m not just dreaming. If I´m going to compare my two deliveries this was just a piece of cake. I really liked everything here much better. The way they treated me, the painkiller, that everything went so fast and that the doctor who was with me was the same one that I´ve been seeing my whole pregnancy (you are garenteed that with my insurance). I´m really pleased with everything here and can really recommend you who are thinking about giving birth here to do so. I was a bit unsure about doing so in the beginning and felt much more safe in Sweden but now I feel totally the opposite. I´m really so thankful for the fact that I´ve been having two deliveries with out any complications, because thats not totally obvious. I´m also thankful for that the deliveries have resulted in two healthy babies that I love more than anything. These two are my life, my whole world and I will do everything for them as long as I live <3
