Nu är det inte många dagar kvar tills V är beräknad och jag är faktiskt inte så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Dom senaste dagarna har jag varit så less på att vara stor och tung att jag bara vill att han ska komma ut nu. Dom flesta höggravida känner nog igen sig i det, eller? Hur som helst så oroar jag mig inte så mycket utan tar för givet att allt ska gå smidigt och bra, det är vad jag ser framför mig. Troligtvis kommer Jens att kunna vara med mig då han har bestämt att försöka vara här så mycket det går när det närmar sig och skippa något av lägrena. Han har en tävling den 11 december, dagen innan BF, som han hoppas kunna köra men eventuellt struntar i om det är så att jag ska föda. Jag tog föregivet att han skulle köra alla tävlingar och har pushat för det men en förlossning är en stor sak och självklart förstår jag att han vill vara med när hans son föds. Jag förstår vad han menar med att han i framtiden kommer att ångra sig om han inte väljer det. Ingen är ju gladare än jag förstås men samtidigt vill jag inte att han ska missa en viktig tävling, dom har ju trots allt bara tio stycken per säsong. Dock är det hans val och jag är väldigt glad att han troligtvis kommer att kunna vara med mig, det gör mig så otroligt mycket tryggare och lugnare. Andra känslor inför förlossningen då? Jag känner mig på ett sätt jätte-redo men på ett annat sätt inte alls. Hur ska Livia reagera på en liten lillebror? Kommer jag kunna älska den här bebisen på samma sätt som Livia? Den lilla tjejen äger hela mitt hjärta och jag har så svårt att förstå hur jag ska kunna släppa in en till. Jag vet ju att man såklart kan det men innan man är där är det svårt att förstå. Det återstår att se helt enkelt. Om man tänker på smärtan så bryr jag mig inte så mycket heller, jag har ju gjort det förut och vet att jag klarar av det. Jag är mest spänd på att se om ryggmärgsbedövningen ger bättre effekt den här gången. Jag kan ju inte ha sån otur att den inte fungerar två olika gånger, eller hur? Ser fram emot den. Här nere finns det tyvärr ingen lustgas, som jag älskade förra gången, men det känns okej ändå. Som sagt, om ryggmärgsbedövningen fungerar som den ska så borde jag inte behöva lustgas. Vi får hoppas på det bästa helt enkelt. Där har ni lite blandade tankar. Allt kanske står lite osammanhängande men jag skrev ner det jag kände bara. Är det någon av er som fött i Spanien (privat sjukhus) och har lite erfarenhet så dela gärna med er! Det är alltid kul att höra andras berättelser tycker jag <3 //Now it´s not so many days until V´s due date and I´m actually not as nervous as I thought I would be. The past few days I´ve been so sick of feeling big and heavy so I just want him to come out now. I think most of the heavily pregnant women would agree with me, right? Anyhow, I don't worry that much about the delivery, I take for granted that everything is going to go smooth and good, that´s my vision. Probably Jens is also go to be able to be with me since he decided to try to stay here as much as he can, maybe even skip a camp, when the due date is getting closer. He has one race the 11 of december, the day before the due date, that he will try to make but maybe will skip if I have to deliver. I took for granted that he would do every race and have always pushed for that but a delivery is quiet a big thing and I absolutely understand that he want to be there when his son is born. I understand what he means by saying that he would regret being away from that in the future. No one is happier than me right now, but at the same time I don't want him to miss an important race, they only have ten of them every season. Although it´s his choice and I´m very very happy that he probably is going to be able to be with me, that makes me so much safer and calmer. Other feelings about the delivery? In one way I feel super ready but in another way not at all. How is Livia going to react on getting a baby brother? Am I going to be able to love this baby as much as Livia? This little girl owns my heart and I have a really hard time to understand how I´m going to be able to let one more in. Of course I understand that that is possible but before you have experienced it it´s kind of hard to understand. We will have to wait and see. If you think about the pain I don't really care that much, I´ve done it before and I know that I can handle it. I´m mostly excited to see if the epidural gives better effect this time. I mean, what are the odds for it not to work two different times? I´m really looking forward to that one. Here in Spain they don't have laughing gas, that I loved the last time, but that feels okey anyway. As I said, if the epidural works as i should I may not have to use any laughing gas. We will have to hope for the best. There you have some mixed thoughts. Everything may seem a bit incoherent but I just wrote down my feelings. Is there anyone of you that have given birth in Spain (private hospital) and have some experience, please share! It´s always fun to hear other peoples stories <3
